Som jag berättade i ett tidigare blogginlägg så har jag ibland liknat mig med Moncia Geller (från tv-serien "Vänner") när det kommer till städning och ordning i hemmet. Att ha det rent och prydligt ger mig sinnesfrid. Jag mår dåligt och känner mig stressad när det det är rörigt smutsigt omkring mig. Jag känner ingen inspiration eller kreativitet. Och minst av allt så känner jag för att bjuda hem någon när ens hem inte är presentabelt.
Min man brukat säga att min ribba för ordning och städat är ganska mycket högre än alla andras. Men å andra sidan så kommer jag från en familj där nästan alla har samma nivå på städningen och är väldigt noga med sina hem, så det är ju inte så konstigt och inget jag ber om ursäkt för ;)
Jag har alltid trott på "ordning omkring dig = ordning i huvudet". När man ser på tv-programmet "Maniska samlare" så förstår man ganska snabbt att tillståndet i deras hem är ett yttre symptom för något på insidan. Oftast har personen i programmet varit med om något traumatiskt, antigen i vuxen ålder eller i barndomen, som resulterat i att han eller hon har svårt att slänga saker, samlar på saker eller bygger upp en symbolisk mur omkring sig för skydd. Man behöver inte vara expert för att förstå att man mår bättre i ett fint och städat hem än i ett smutsigt och stökigt. Sen är det givetvis inte lösningen på alla problem...
Jag fick tipset av min morbror (som lite skämtsamt skickade en länk till mig och mamma, familjens största städfanatiker) om en ny bok som hyllats av New York Times och spridits som en löpeld från Japan; "Konsten att städa" av Marie Kondo. Denna städfantasts bakgrundshistoria påminner i vissa fall om min egen. Hon var redan som barn fascinerad av husmorstidningar, inredning och ordning i hemmet. Hon brukade redan som barn städa sina syskons rum samt alla allmänna ytor i hemmet när hennes eget rum var i ordning. I tonåren var hon ständigt på jakt efter det perfekta förvaringssystemet och älskade att rensa och slänga saker. Ändå kunde det inom kort bli rörigt igen och nya saker fyllde hemmet.
Känner någon igen sig? I alla fall på det sistnämnda? Hur många gånger har man inte gått igenom sin egen garderob eller badrumsskåp och efter någon vecka eller månad så har man svårt att hitta saker igen? Man lyckas till och med glömma bort att man hade vissa saker för att man har förvarat dem för väl.
 |
| Marie Kondo |
Marie jobbar som konsult och lär ut hur man städar, förvarar och "får ordning på torpet" som hon uttrycker det i boken. Vad hon menar med det är att det handlar inte bara om hur man städar och förvara saker utan också hur man förhåller sig till sina ägodelar. Hur vill vi att våra hem ska se ut och framför allt kännas? Längtar vi hem efter en lång dag? Vad för livsstil vill vi ha i vårt hem? Har vi saker som gör oss glada? Ser vi vårt hem som enbart en lagringsplats för minnen eller projekt? Hon menar att det är viktigt att först göra klart för sig hur man vill leva i hemmet innan man börjar städa. Och svaret ska inte vara "jag vill kunna hitta saker enkelt" eller "jag vill inte ha det rörigt". Utan man ska föreställa sig saker som gör en glad som exempelvis en läshörna, ett rum för kreativitet, utöva yoga i vardagsrummet eller ha ett hem där man kan bjuda vänner på middag.
Hennes metod, som hon kallar KonMari-metoden, handlar först om att städa/rensa en kategori i taget. Inte att städa/rensa ett rum/skåp/yta/förråd i taget. Då riskerar man att göra om samma process igen i ett annat skåp eller rum senare. Till exempel ska man ta alla kläder man äger och lägger i en hög, så att man får en översikt över hur mycket man egentligen äger.
Det andra är att man ska enbart fokuserar på att rensa och inte börja funderar på "vart kan jag förvara detta". Då avviker man från tankeprocessen att göra sig av med saker.
Det tredje är att hålla upp varje sak, känna efter och ställa sig själv frågan "känner jag glädje?". Ger saken i fråga dig lycka. Man ska inte tänka "hur mycket kostar den här" eller "denna fick jag av en vän, så jag har inte hjärta att göra mig av med det. Den som gav mig den kanske blir ledsen" eller "någon gång kommer jag att använda den, även om jag inte älskar den". Man ska tänka mindre och mer känna efter.
Det fjärde och sista steget är att när man är klar med resningen hitta en bestämd plats/yta för saken/sakerna. Så att saken i fråga får ett "hem" och därmed kommer tillbaka på samma plats varje gång.
Hon gör en bra poäng i början av boken; när vi växer upp så får vi lära oss en massa nyttiga saker som förbereder oss för vuxenlivet både skolan och av våra föräldrar. Hur man sköter sin ekonomi, hur man lagar mat, hur man fixar trasiga saker i ett hem OCH att man SKA städa. Men HUR man städar och framför allt förvarar får vi sällan lära oss. Har ni någon gång tänkt på det?
Ordningen som hon rekommenderar att man gör är:
- Kläder (med underkategorier)
- Böcker
- Papper
- Småprylar som inte har någon bestämd plats
- Minnessaker och fotografier
Tanken är att man ska börja med det lättaste, vilket är kläder som ändå är en förbrukningsvara, och när man fått in en rutin och vana för hur man rensar och känner efter så är man redo för det svåraste; fotografier och minnessaker.
Hennes viktigaste filosofi är att spara på saker som gör en glad, vilket låter enkelt och självklart. Men ibland är det lättare sagt än gjort.
Idén är också att denna typ av storstädning ska vara en engångsföreteelse så att man inte ska behöva göra det igen. Att man lär sig att skilja på saker som man köper för att det gör en glad (och inte bara vid shoppingtillfället) och att man enkelt kan säga farväl när något har gjort sitt för dig.
Tanken är att det ska ta upp till ett halvår innan man är helt klar med uppgiften och blivit lärd. Det handlar inte om att röjja i hemmet under en helg tills man är helt slut och matt. Det ska finnas en glädje och en chans att gå "igenom sitt liv".
Jag läste denna bok nästan maniskt när jag fick den. På bara två dagar var jag halvvägs igenom den. Och jag längtade efter att få sätta fart och röja hemma. Jag började med mina kläder. Det händer redan några gånger om året att jag rensar bland mina kläder och ger bort till vänner men denna process var annorlunda. Att hålla upp varje plagg och låta det tala till mitt hjärta och känna efter "ser jag fram emot att använda detta plagg?" och "blir jag glad av det?" var lite svårt. Jag menar, ta linnen som exempel; jag tycker om att ha på mig linnen under tröjor och skjortor. Det är lite kallt utan. Men älskar jag mina linnen? Känner jag glädje? Nja... men jag kan sträcka mig till att jag tycker om dem. De är liksom praktiska :) Medans andra plagg, klänningar främst, var mycket enklare. Vissa klänningar älskar jag att använda och vissa visste jag direkt att jag inte kommer använda mer.
Tanken med att hålla upp sakerna är också att säga farväl utan att känna behov av att ersätta det senare. Annars riskerar man att få återfall, som hon uttrycker det.
Trotts att det inte var så länge sedan jag rensade ur min garderob fick jag ändå ihop två papperskassar med kläder och skor som jag inte älskar eller ser fram emot att ha på mig. Men jag tackar dessa plagg för den tid vi har haft ihop och säger farväl ;)
Jag tycker jättemycket om boken och jag skulle rekommendera alla att läsa den. Speciellt om du är en person som har förmågan att samla på dig saker och svårt att rensa och kasta/ge bort. Jag kommer att försöka fortsätta med denna process tills jag är omringad av saker som gör mig glad. Visst låter det lite härligt ändå :)
