Att få tandställning i vuxen ålder kan kännas lite som att man hoppar tillbaka till en period i tonåren som man trodde att man skulle slippa. Hatten av till alla er som fick genomlida detta under en period i livet då man är lite extra känslig för saker som rör utseendet och självkänslan. Jag var i alla fall väldigt osäker på mig själv och mitt yttre när jag var tonåring, så det kanske var meningen att jag skulle gå igenom detta senare i livet.
Så jag skulle vilja passa på att tillägna detta blogginlägg till alla snälla människor omkring mig som stöttar mig i denna process, uppmuntrar, tröstar mig när det gör ont och som säger så fina saker om mitt nya utseende. Inte för att jag egentligen bryr mig så jättemycket om hur jag ser ut just nu. Jag vill mest få ett bättre liv utan huvudvärk, en överspänd käke, få plats med tungan i min egen mun och kunna tugga normalt samt inte behöva oroa mig över en ålderdomen.
Men självklart blir man glad över att folk verkar tycka att jag nästan klär i räls, att jag gör det till min grej, att jag ler och skrattar utan att skämmas eller bli osäker. Att jag är snygg ändå och att det kommer bli jättefint när allt är över om 2 år. Tack så mycket, alla ni underbara!
Ett speciellt tack till min man som tagit hand om mig när jag har haft ont och anpassat vardagsmenyn till mjuk eller flytande mat. Och som fortfarande tycker att jag är fin och nästan cool i min "gangster-grill".
Puss på er! <3
PS. I dag kunde jag för första gången äta ganska fast föda utan att det gjorde för ont; indisk kycklinggryta med rid och naan-börd. Så himla gott! Det gjorde nästan inte ont i mina blåmärkes-ömma tänder :)
