En lånad ängel...

Under påsken fick jag ett sms av en kär vän nere i Skåne. Hon födde för 3 veckor sedan en liten pojke och livet kunde inte vara mer underbart, men i sms:et står det att dem var på barnintensiven i Lund då han hade blivit allvarligt sjuk och låg i respirator. Hans hjärta slog dock av sig själv. Orolig blev jag så klart men ägnade inte en tanke åt att han inte skulle klara sig. Men så idag när jag kom till jobbet fick jag ett nytt sms där hon berättade att hennes lilla sons hjärta inte orkade mer och han somnade in i natt. Det kan inte vara sant. Jag fattade inte först, blev chockad så klart. Efter en liten sms-konversation med henne och sedan en paus innan jag skulle börja jobba så kom tårarna. En kollega tröstade mig och jag kände mig nästan lite löjlig. Jag hade ju inte ens träffat honom och det  var inte mig det var synd. Men det hela kändes så onödigt, fel, orättvist och jag lider så med min vän och hennes fästman. När det kommer ett litet nytt liv till världen så vill man inte ens egna en tanke åt döden. Glädje och liv ska endast finnas. För att citera min svåger; det var en ängel till låns.

Ängeln Viggo

Jag hade under graviditeten blivit tillfrågad om jag ville bli gudmor, vilket jag först blev oerhört glad och smickrad för men efter en tids tänkande tackade jag nej. Jag tyckte att jag bor för långt bort och av den anledningen inte skulle kunna bli en bra och närvarande gudmor. För om jag blir gudmor någon dag så kommer jag verkligen ta rollen på stort allvar. Det känns på något sätt hemskt nu i efterhand att jag tackade nej.. dåligt samvete på något sätt.

Det är så svårt hur man ska hantera sånt här. Det finns så många regler för hur man ska uppvakta någon när något roligt händer, men man pratar sällan om vad man gör, säger och beter sig när något sorgligt händer. Allt man säger låter så mesigt, litet och även stelt. Allt man kan göra är väl att vara där för personen i sorg och uttrycka sig så gott man kan.

Min älskade Anki.

Du, Viggo och Fredrik finns i mina tankar. 

Jag önskar er all kärlek och styrka för att kunna ta er igenom detta.

Jag läste en gång om en begravning där änkan satt ner och alla som närvarade stod på led om att få gå fram en och en till henne. Vad frågade de då henne? Jo, de flesta frågade henne hur hennes man gick bort. Genom att få upprepa det om och om igen bearbetade hon sin sorg.