Mitt nya bett - Del 13

Det var ett tag sen jag skrev något om min käft. Anledningen är att det inte finns så mycket att rapportera om just nu. Jag har bara tagit det lugnt, fokuserat på Saga, gjort roliga saker med familjen och allmänt njutit av sommaren.

Mammas och pappas älskling i bilen
på väg till familjen i Örebro

Sen mitt förra blogginlägg så har jag fått börja äta normalt igen. Och jag kan säga att de där 6 veckorna som jag inte fick tugga eller prata normalt kändes som en evighet! Nu i efterhand så känns det inte så farligt men när man var mitt i det så var det drygt som f*n. Men jag överlevde det också... Och ja, det är gött att få äta igen... så att säga.
Jag kände mig ganska isolerad under den tiden eftersom jag inte kunde prata eller ens ta en fika med någon. Vad sjutton ska man hitta på med vänner när man inte kan äta eller prata?? Tack och lov så tvingade jag mig ut i alla fall för att träffa vänner och familj. Jag fick ha med mig matlådor och till en början fick jag skriva på papperslappar för att kommunicera. Jag passade på att prata när jag tog ut gummibanden för att äta min purémat. Om jag inte hade träffat folk under en och en halv månad så hade jag förmodligen blivit deprimerad.

När jag hade käkarna fixerade i stängt läge så hölls de fast av ganska hårda gummiband. Nu har jag gummiband som är mycket mjukare så att jag kan prata och slappna av i käken. Tanken är att de ska träna käkmusklerna in i det nya läget. De gummibanden ska jag ha hela tiden förutom när jag äter eller borstar tänderna.

Jag är pyttelite svullen på vänster sida om näsan men det är inget som någon annan ser förutom jag själv. Känseln är till 90% tillbaka. Jag har inte jättemycket känsel i tandköttet i överkäken samt gommen, vilket känns lite skumt när man ska äta.
Det kan även sticka till i överläppen och käken ibland, vilket innebär att nerver hittar tillbaka och börjar fungera igen. Det gör faktiskt lite ont när det händer men det är ju ändå något bra.

Nästa besök hos odontologen och kirurgen blir i september. Ska bli spännande att se hur nära jag är slutet av denna två år långa process. Hoppas att november fortfarande är slutdatumet för allt.

Ser normal ut igen.. i alla fall så mycket som det går.
Det lila håret blev resultatet av mammaledighetstristess.

Gummibanden gör att jag ser ut som en vampyr
enligt min bror